Processen när ett fjärilsägg blir till larv som sedermera blir puppa och slutligen fjäril kallas för metamorfos. När jag gick i mellanstadiet inkuberades fjärilsägg för att låta oss observera metamorfosen. Nån slags elementär metodikundervisning. Gissningsvis tog det ett par veckor innan ägget blev till en prunkande fjäril som vi fick i uppgift att släppa ut på ett fält. Min fjäril var ful. Mörk och trist. HAN fick heta Mange.
På sistone har jag spelat en del pingis på ett uteställe i Göteborg. Ni vet samspelet. Ett patologiskt ack nödvändigt distanserade mot främlingar. Alla är smittobärare. När de sanitära förpliktelserna är överstökade och jag äntligen funnit mig på plats, omgiven av goda vänner så tenderar jag att ta en paus i mitt personliga utrymme, som numera är kvantifierat. Hur imman på glaset lättar när min varma hand möter det. Hur det likväl kunde vara en analogi av tidens förgänglighet. Och så vaknar jag alltid upp ur deliriumet och finner nytt fokus. Pingis ska ju spelas!
Mitt i ett viktorianskt rum står ett pingisbord omgärdat av träpallar. Loungen smälter in behagligt bland sorlandet. Vi har det bra och skrattar över hur kroppen uppfattar bollens bana snabbare än hjärnan, när berusningen knackar beskedligt på dörren. Nånstans vi vet att det snart ska ta slut. Vi har varit här förut. Förr eller senare dyker den 35-årige kransbehårade mannen upp. Kränker vårt personliga utrymme, vresigt tar våra platser och får den lättsamma stämningen att hårdna. Han heter Mange och Mange spelar inte pingis. Mange spelar bordtennis. Han smashar, han skruvar, han skriker, han jublar. Mange manglar oss och när matchen är slut så har glädjen varit det i flera decennier. Där och då tänker jag på han. Min gulsprakande fjäril. Är det hit metamorfosen tog honom?
flax flax