Enligt World Values Survey är Sverige ett av Europas mest nationalchauvinistiska land, d.v.s. svenskar skryter gärna för andra nationaliteter om sin nation och sin nationalitet. Svenskar är alltså, enligt gjord undersökning, stolta. När sådan information presenteras är jag lärd att förhålla mig kritisk och bepröva nformationens validitet och kredibilitet, vilket ofta görs med hjälp av vedertagna modeller. Under semestertid används inte sådana modeller. Under semestertid används en hemmasnickrad modell som ännu väntar på sitt erkännande, nämligen den boomers använder - den s.k. ''modellen om informationens tillämplighet på mina oklanderliga erfarenheter''.
Är svensken då stoltserande över sitt hemland baserat på egna erfarenheter?
Jag har oblygt befunnit mig i situationer på exempelvis stränder och afterskis där jag sökt mig till kvinnor som först efter hälsningsfras visat sig vara danskjävlar. Om danska låter som kväljningar i mer sobra sammanhang är det i onyktra sammanhang sanskrit. Den initiala attraktionskraften förbytts omedelbart då mot ett parafraserande av Ernst-Hugo Järegårds ''danskjävlar'', där svenskt plutonium beskrivs tvinga ner dansken på knä och Danmark vara utskitet ur kalk och vatten, medan Sverige är hugget i granit. Således säger mina erfarenheter mig att svensken är stolt och att informationen inte ska förkastas. Observera att jag inte, liksom modellen förordar, gör någon distinktion mellan min erfarenhet och hela Sveriges befolknings erfarenheter (som Jimmie när han åkte ner till Turkiet och sa sig tala för det svenska folket). För är det något det råder konsensus om i Sverige är det hatet mot Danmark!
Med alltså endast ett exempel av en standardiserad mängd egenupplevda erfarenheter talar jag för Sverige när jag, signifikativt nog, stolt kallar oss det stolta folket. Så låt oss då vara stolta för en rad anledningar, där Palmeutredningens förundersökningsledare Krister Peterssons powerpoint-kunskaper ej är inkluderade.