När rektor Hamid Zafar 2018 tilldelades det obskyra priset för ''årets svensk'' var det inte för att hans latenta antisemitiska och homofobiska åsikter nedtecknade på flashback. Utdelningen gjordes i färger av hans oförställt progressiva utbildnings- och integrationsarbete. Nu lär han endast vara bejublad av lika verklighetsfrånvända människor som, liksom honom, griper efter halmstrån för att vara utan det vi räds mest - ensamheten.
Hjalmar Söderberg skrev i ''Doktor Glas'':
- Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.
Vad beträffar texturvalet går det kanske socialpsykologiskt utläsa mitt pågående självplågeri i att ryckvist återkommande uppdatera denna hädelse till blogg. Likt rektor Hamid greppar också jag ibland efter halmstrån. Vad flashback och andra samtalsforum var för rektor Hamid är bloggen för mig. Bloggen söker jag mig till när ensamheten är påtaglig och med tanke på uppdateringen är det skönt att se att ensamheten är en sällan förekommande förnimmelse i mitt liv. Det har jag er att tacka för!
Sannolikt lär ni inte tilldelas ''Årets svensk 2020'' (om någon nu vill bli det med tanke på proveniensen), men för mig är ni alla ''Rickards svensk 2020''!