I F. Scott Fitzgeralds magnum opus The Great Gatsby behandlas de förenta staternas vittbekanta förbudstid, där den blaséartade aristokratin undkommer bekymmer som ett led i ett viltväxande arvsträd, alltmedan den livsdugliga och sökande under- och medelklassen söker förmånen att leva obrydd, indifferent mot konsekvenser.
På senare tid har jag funderat mycket på The Great Gatsby. Jag har ofta funnit mig, liksom jag förmodar ni också gjort, i samtalsämnen om kriget i Ukraina och dess implikationer på svensk försvarspolitik. De flesta vill diskutera och elaborera om hypoteser, härleda, slutleda och bepröva dessa oftast outvecklad resonemang och teorier, inte ogärna över ett glas på en servering medan övrigt utbud simultant studeras. Den pikanta nyfikenheten och de ibland fräcka slutledningarna måste studeras, oavsett validitet, annars riskerar vi bli obrydda, likt Daisy och Tom Buchanan (överklassen) i ovannämnt mästerverk. För ofta hamnar jag i diskussioner med vänner, bekanta, okända som väljer att inte längre informera sig. Nyheterna beskrivs ha blivit för svåra att angripa att man hellre blundar för dem. Det är trots allt en lyx att vara likgiltig mot andra människors öden, vilket vi uppenbarligen inte säger explicit, men som följden blir.
Jay Gatsbys (protoganisten) tragedi ligger i att hans förvridna minnen blivit till nostalgi. Gatsbys obefläckade tro ligger i hans juvenila förhållande till aristokraten Daisy. Gatsbys tro på att kunna upprepa det förflutna som att tiden stått still gör han naiv, men aldrig blasé, bara oförmögen att gå vidare. Den ger han kraft och i sitt sökande hinner han aldrig inse att Daisys obryddhet orskar, spoiler alert, hans död. Daisys privilegier gjorde det möjligt för henne att vända andra kinden till och inte låtsas om att hennes handlande för med konsekvenser, om inte för henne så för någon annan. Om vi väljer att inte se det vi uppfattar som obehagligt och inte bemöter dessa självvalt blinda människor är vi alla slutligen som Daisy och förbudstidens aristokrati; då är vi alla obrydda och däri ligger ingen lyx, bara annalkande fara.
You can´t repeat the past.