Ständigt stöter jag på memes där kvinnor skämtar om killars homogenitet beträffande inredning. Att alla killar har minst två Lexingtonkuddar, en tavla på en stad i rörelse, divansoffor och randiga sängkläder. Idag är det internationella mansdagen. Dagen då vi män äntligen får utlopp för vårt annars slumrande hat. Den dag då männen tillåts baktala vad vi vill utan att tystas för det. Idag är den dag jag förklarar krig mot kvinnors egenkära inredning.
Ingenting irriterar mig mer än köks- och vitrinsskåp proppade med porslin, keramik och förfalskade kristaller. Kvantiteten på designföremål bestäms utifrån antalet kvinnor och där det finns kvinnor finns det också outnämnda inredningsarkitekter. Möblemang skall vara så låga att man trillar ner i dem, porslin så ömtåligt att knivar förbjuds från att skära i maten och dryckesglas omöjliga att dricka ur då näsan är för stor. Och färgen? Hur många nyanser av vit kan det finnas?
Jovars, tacka vet jag mina Lexingtonkuddar, sterila köksskåp och randiga sängkläder för med dem är det svårt att urskilja mig från den grupp som idag har det svårast att ta sig igenom skolan med godkända betyg, begår flest brott och är överrepresenterade i självmordstatistiken. Kanske är sådana saker viktigare att påpeka under den internationella mansdagen - hur många män som tyvärr mår pyton och får andra att må pyton. Nu gäller det att handla aktivt, inte reaktivt, annars riskerar många tänkbara bostäder inte inredas med Lexingtonkuddar och randiga sängkläder alls.