Arne Weise har olyckligtvis gått bort vid 89 års ålder. Jag bekantade mig aldrig vid hans jultal, sålunda bekantade jag mig troligtvis inte vid hans julkänsla. Säkerligen torde mina äldre syskon gjort så, och säkerligen sörjer de Arne djupare än vad jag gör.
Det är tidigt att börja skriva/tala om julen. Jag har alltid haft en komplicerad relation till julen. Huruvida jag ska förhålla mig positiv eller negativ till den får älskade mamma Kia avgöra.
Nu är det fortsatt höst. Löv återtar en höstlig färg, människor undviker återigen att tala i klartext och jag gömmer mig från skuggan. Jag bibehåller det bruna pigmentet. Jag inväntar mina vänners kommentarer, således har jag förhoppningar om höstens medbringande kärlek och rymdens kosmiska förtrollelse. Må den aningen drabba mig, eller någon annan i min närhet.
För trots datumet och agiterandet så är det trots allt höst. Jag må inte acceptera höstens företeelser, emellertid är jag övertygad att mina vänner, oavsett namn eller inställning, kuvar sig och antar kommande utmaningar av dess särhet. Det är mer än vad jag kan återbörda, sålika likvängliga kan förvänta sig. Småland, och Reftele i dess synnerhet, är värt att ta hand om, synnerligen när tal om minusresultat i obsoleta kommuner fortgår.