Sensommaren 2013. Refteles 98:or var 15 år och långtifrån oskuldsfulla. Epatraktorerna hade dubbla växellådor och mopederna hade bortplockade variatorringar. Det gock fort på vägarna och när kråkorna kraxade om polisens oönskade närvaro så ställde vi oss på Tempos nylagda parkering, där den förfallna kiosken tidigare stod. Vissa satt på bänkar och hånglade, medan andra slafsade i sig kebab. Kebaben var dock inte från Ölmehus. Kebaben var från Kebabvagnen.
Några veckor tidigare hade en gladlynt irakisk man satt upp en kebabvagn på torget i Reftele. Pensionärerna var i vanlig ordning skeptiska till plötsliga förändringar. "Räcker det inte med Ölmehus? Snart rullar ni ju fram" sa farmor Mona.
Den irakiske kebabvirtuosen hade en till synes enkel affärsidé: 35 kronor för en kebabtallrik och lika mycket för en kebabrulle. Det skapades en myt på Ölmestadskolan om kebabvagnen. Någon trodde att han stal kebab från Ölmehus medan andra såg ett ekonomiskt geni. Oavsett vilken av falangerna man tillhörde så konsumerades det kebab som aldrig förr. Skolmatsalen tömdes och skockar av högstadielever slogs om platser på kebabvagnens lekmannamässigt byggda bord med tillhörande bänkar. Där samlades vi under dag och kväll för att hångla, snacka skit, men framför allt för att käka billig jävla kebab.
Parallellt som kebabvagnens succé fortskred och Refteles torg befolkades av ungdomar påtalades utvecklingen för Ölmestadskolans dåvarande rektor Ingeborg. Rektor Ingeborg tog allvarligt på utvecklingen. Hänget vid kebabvagnen innebar inte endast en tom matsal, utan också att den sena ankomsten steg exponentiellt på skolan. Kebabvagnen var vår fristad, men det skulle snart förändras.
Rektor Ingeborg åsidosatte allt annat, för låt oss vara ärliga: Ölmestadskolan var (är) kommunens kronjuvel och en kebabvagn skulle inte ändra på det. Bestämt tågade hon ned mot kebabvagnen. Jag bevittnade det. Rektorn ställde sig vid luckan och med patos gjorde hon klart att situationen var ohållbar. Jag hörde inte exakt vad som sas, men rektorns missnöje var påtagligt. Två dagar senare var kebabvagnen borta. Ryktet spred sig Var skulle vi nu gömma våra tjejer/killar från våra föräldrar? Var skulle vi nu hångla? Var skulle vi nu gömma oss från poliserna? Var skulle skolans mekaniker nu förklara vad som var fel på våra fordon? Svaret blev så klart att återgå till kära Ölmehus, men då med en försämrad ekonomi i termer av kebab. Jag glömmer aldrig de dagarna och kvällarna vid kebabvagnen. Det var där tonåren inleddes på riktigt och det var då min kärlek till Reftele och dess säregna individer spirade.
P.S Jag respekterade för övrigt Ingeborg och självfallet den föregående rektorn Irene mycket. Det är värt att poängteras. De, tillsammans med övrig skolpersonal, gjorde kanoninsatser för oss. Tack!