Den lökiga skaran av ungdomar luckras upp. En moshpit på 20 meter i diameter skapas. ”Vart tog Johan vägen?” hinner jag tänka innan mina ögon får tag på den dansanta gingern i moshpitens epicentrum. Jag brukar hata de jävlarna som inte kan låta bli att invänta moshpitens sammanslagning utan ska, inför den trånga massan, flexa svaga pappadanser, men nu är det Johan. Johan, som värmt upp flest damer på dansgolven, i Gvd som i Reftele, för att sedan låtit någon annan ta del av det Johan inlett. Nu står han där, koordinerat och koreografiskt riktigt, vilket får mig att räcka mig efter telefonen. Klimaxet närmar sig. Jag hinner inte. Jag lägger istället fullt fokus på att låta mig hänföras av Johans dans och följa varenda rörelse. Johans dans har hitintills varit bejublad och i sitt högmod har han fått den briljanta idén att tajma en backflip med droppet. Vad Johan inte har tagit med i sina beräkningar är att vi som står inför och runtom Johan inte har, i distinktion till under de småskaliga gymnasiefesterna, låtit skapa en cirkel för att se Johan dansa utan för att springa aningslöst rakt mot varandra. Nu slår droppet, nu hoppar Johan, nu springer folkmassan. Skoningslöst, inga konstigheter - vi ska framåt. Mitt i rotationen vidrörs Johan av en framåtstörtande. Rotationen stannas upp och genast försämras Johans odds att landa på fötter. Utfallet blir istället en så kallad faceplant, och jag upplever den grekiska tragedin.
Snabbt rör jag mig mot Johan, lyfter upp honom och tar honom därifrån. Han är skakad, sargad och i hans panna återfinns nu en bula vars storlek är jämförbar med den nyss sammanslagna moshpiten. Johan är ett skrikande lejon. Johan var dansens Da Vinci, i den stunden var han Summerbursts Hindenburg.
Den här händelsen skedde under sommaren 2018. Ett drygt halvår senare begav sig Johan ut på en spirituell resa österut. På den resan lät han sig bli tatuerad på höften. "La vie en rose (livet i rosa?)" löd tatueringen som en direkt referens till den melankoliske sångerskan Édith Piafs sång. Vad det betyder överlåter jag till mer intellektuella att bedöma. Däremot var den varma kvällen på Ullevi inte i färger av rosa. Kvällen var färgad i mörkblått och i former av, ja vilken form Johans bula nu hade. Det var kvällen då Johans misslyckande formade min inställning till dans - håll dig till pappadanser.